Jenny
Jag har i alla tider varit mycket hundintresserad och fick min första egna hund när jag var 10. En sanslöst cool Cavaljer King Charles hane som hette Bobby. Mina föräldrar var lite nervösa då de hört skräckhistorier om barn som tjatat sig till ett husdjur och när de äntligen fått djuret tröttnade de ganska så snart och kvar stog föräldrarna med ett koppel i handen. Mina föräldrar blev inte besvikna. Varje morgon klockan 06.30 gick jag ut med min hund, i regn och storm, snöoväder och kyla. Jag matade honom, skötte päls och klor samt tränade honom. Denna lille kille kom att lära mig så mycket mer än jag nånsin skulle förstå. Ansvar för ett djur, intresse för hundar och etologi osv. Jag var den yngsta deltagaren på brukshundklubben när det delades ut diplom för genomförd valp och unghundskurs. Instruktören sa ngt i stil med att ”måtte ditt intresse hålla i sig ” och det kan man ju påstå att det gjort.
När Bobby pga hjärtfel fick somna in, 8 år gammal, svor jag dyrt och heligt på att aldrig någonsin igen utsätta mig för en liknande sorg. Han var mitt allt, min största kärlek och jag stog ensam kvar i rummet där han låg, med min hand på hans lilla hjärta tills det slutade slå… Jag hade lovat honom att vara med ändå in till slutet och jag höll mitt löfte. Jag gick sakta ut från kliniken med hans koppel i handen…
Givetvis gick det inte att leva utan hund. När jag var runt 20 drog det igång nya planer på att skaffa hund igen, men denna gång ville jag ha ngt större, nåt ordentligt att ”ta i”, en robust hund som står pall för de flesta väder. Jag hade såklart sett Rottweilern i diverse hundrasböcker som jag plöjde, men hade alltid fått höra att ”en sån klarar du aldrig av”
Första gången jag såg en Rottweiler på riktigt tappade jag talförmågan. Ett endaste ord kan beskriva det ögonblicket ”Perfekt!!!”
Jag köpte böcker, kollade på filmer, besökte rottisägare (min kusin köpte en tik 2 år innan jag fick Ibbe) och sög in all kunskap om rasen som går att få tag på. Dels av ett stort intresse men också för att jag vägrade låta folk få rätt. Så här i efterhand vet jag ju att man ska ta allt man läser med en nypa salt.. man lär så länge man lever. En sak vet jag dock helt säkert:
En gång Rottweiler, alltid Rottweiler!